Några har frågat mig hur jag kan lägga ner så otroligt mycket tid på dansen. Hur jag kan välja dansen före vänner och före pojkvänner. Hur mina vänner reagerade och om det var pågrund utav dansen som det inte höll mellan mig och min senaste pojkvän. Jag ska svara på allt, jag lovar. Först ska jag förklara mig, vilket jag egentligen inte tycker att jag behöver. Men att skylla på dansen för att det tog slut mellan mig och en kille, är bara barnsligt.

Jag har testat på alla möjliga sporter som yngre. Jag har gått på konståkning, cheerleading, handboll, innebandy, fotboll och simning. Jag har ridit och testat på att rita och göra egna smycken. Jag har testat massor men ingenting har passat mig eller min personlighet.

Jag är den där väldigt flickiga och gulliga flickan som lever i en rosa värld bland rosetter, klackskor och underbara parfymer. Jag är hon med det ganska höga självförtroendet och hon som ställer allt för höga krav på sig själv. Jag är hon som inte ger sig så lätt och strider tills hon fått som hon vill. Jag engagerar mig och arbetar för att nå de högre betygen i alla ämnen. Jag lägger ner tid på mig själv och sätter mig själv först, framför många andra. Jag är helt enkelt den jag är, och det får folk acceptera.

När jag började dansa, för två år sedan, så började jag hitta mig själv. Jag kände mig bekväm och jag hade roligt samtidigt som jag förbättrade mig själv både fysiskt och psykiskt. Var jag arg, ledsen eller bekymrade mig över något, så kunde jag alltid låta det gå ut över dansen. Då menar jag ingenting negativt, utan jag dansade bättre och koncentrerade mig mer om jag var arg på någon elelr något. Och efter en timma i danslokalen kändes allt så sjukt mycket bättre. Jag lärde känna nya vänner som ställde och ställer upp för mig i vått och torrt. Jag blev mig själv och jag kände mig hemma. Man skulle kunna säga att jag kände att jag äntligen hittat något som jag faktiskt lyckats med, och att jag nu hittat något som gjort andra och speciellt mig själv, stolt över mig.

Om jag då träffar en kille, som vill att jag lägger ner tid på honom, och tycker att det är jobbigt för att jag lägger ner ås mycket tid på dansen, så är inte han den jag behöver. Han är inte den som jag kommer kunna lita på eller kunna prata med. En kille som gillar mig, måste gilla att jag dansar och har något som jag tycker om och som jag lägger ner tid på. För dansen är viktig för mig.

Och mina vänner. Jag antar att de inte är några bra vänner ifall de väljer bort mig pågrund utav mina träningar och min känsla för rytm. Men inga utav mina vänner har valt bort mig. De har stöttat mig och funnits där. Emma t.ex. kom tillochmed på uppvisningen, vilket betydde något enormt för mig. För hon fanns där, hela tiden, i tre månader, när jag tränade varje dag, inför showen den här helgen. Hon fanns även där när showen väl var igång.

Så fråga inte hur jag kan lägga ner tid på, hur mina vänner reagerar eller hur jag kan välja bort en pojkvän pågrund av dansen. För dansen är den jag är, och dansen är det som gör att jag kan vara så sjukt stolt över mig själv och den jag är.