Sedan den 18 Januari 1998, har du varit min allra bästa och närmsta vän.
Det är dig jag har fått ta ut min ilska på, fått ta ut min sorg på och fått dela min glädje med.
Du har alltid, hur upptagen du än varit, ställt upp och funnits där, hur jag än mått eller vad jag än behövt.
Och det vet du att jag kommer vara evigt tacksam för, älskade snorunge. Evigt tacksam. På riktigt.
Om det inte vore för dig hade jag rasat samman och jag hade inte heller varit den starka person jag är idag.
Lillebror, jag hoppas du vet och förstår hur mycket jag älskar dig och att jag alltid kommer göra det.
Ja, vi bråkar, kallar varandra för elaka saker, slår på varandra osv.. Men jag tror att det är nyttigt.
Jag tror att alla gånger vi varit arga på varandra, har hjälpt oss att bygga den relation vi har idag.
Bråken är bara ett bevis på hur trygga vi faktiskt är hos varandra och på hur mycket vi litar på varandra.
Så Mikael, lova att stanna kvar vid min sida livet ut. För jag kommer aldrig att försvinna från din..
Det är inte bara det att vi kommer från samma föräldrar, bor i samma hus och bär samma blod,
utan tiliten, tryggheten och stöttningen från dig till mig, och mig till dig, håller oss samman. 

Dina första ord, första steg och din första tappade mjölktand, är en del av min uppväxt.
Dina första flickproblem, din första läxa och ditt första ansvar, har varit något du bett mig om hjälp om.
Därför kommer du kommer alltid vara en del av mig.
Jag älskar dig lillebror, även om jag säger det allt för sällan.