Mellan 3an och 7an hade jag svårt att hitta mig själv. Utan gjorde istället som alla andra. Speciellt i 6an. Jag sprang omkring i sss-byxor, med idomin på läpparna och med det övertupperade håret, precis som alla andra 12åringar gjorde. Jag sökte uppmärksamhet överallt och ville alltid synas och höras mest. Eftersom att det var så som alla andra gjorde, och det var så som man skulle göra för att "få status".

Jag skaffade fler och fler vänner som såg likadana ut och som betedde sig likadant som mig, för det var ju så man fick status. Jag tänkte aldrig på annat än att folk skulle tycka om mig och att folk som jag inte kände skulle veta vem jag var. Jag ville vara igenkänd överallt och jag ville att folk skulle se upp till mig. Därför gjorde jag som alla andra, eftersom det var på det sättet som jag såg på dom, som jag ville att folk skulle se på mig.

När jag tänker tillbaka på det idag, så inser jag hur idiotiskt det egentligen var. Men hur skulle jag förstå det som 12 åring? Jag gjorde det som jag trodde var klokast då och det som verkade bäst då.

Jag samlade iallafall på mig vänner, en massa faktiskt falska vänner. Men det insåg jag inte då, utan det har jag sett i efterhand. Då levde jag upp till deras förväntningar genom att sminka mig som dom, klä mig som dom och bete mig som dom. Alla skulle se likadana ut, annars var man inte tillräckligt bra för att umgås med varandra. Sick, i know. Men det var så det var då. Jag gjorde som alla andra för att känna mig omtyckt, den skiten levde jag i, i mer än ett år. Sedan började jag hitta mig själv.

Jag började gå min egen väg. Jag började klä mig på mitt eget sätt, sminka mig på mitt eget sätt och bete mig som mig själv. Jag mådde bättre och hitta fler och fler äkta vänner att lita på, för de personerna gillade mig som jag var och inte som den personen jag faktiskt låtsats vara innan. Jag valde att vända mig till de personer som jag kände att jag kunde lita på för att de tyckte om mig som jag var, och genom att göra det, förlorade jag de vänner som jag umgåts med innan. Visst gjorde det ont och visst saknar jag dom.

I mer än ett år, levde jag inte som mig själv. Jag levde i ett umgänge av falskhet, rykten och negativ uppmärksamhet. Men det sjuka är, att under de åren hade jag nog som roligast. Jag saknar alla vänner, för även om dom gick bakom ryggen på mig eller snackade skit, så hade vi roligt tillsammans.

Men alla förändras och man växer ifrån varandra. Man börjar hitta sig själv och man börjar leva sitt eget liv. FAST, det känns som om jag hittade mig själv före alla andra började hitta sig själva. För än idag ser jag mina gamla vänner, leva precis som jag gjorde tillsammans med dom för över ett år sedan. Dom skrattar och har oerhört kul och gör saker som jag en gång gjorde tillsammans med dom. Jag saknar det, och vill vara en av dom igen. Men samtidigt så är jag mig själv nu. Jag kan göra som jag vill och känner mig trygg i det. Men varför kan man inte få känna sig trygg i sig själv, samtidigt som alla andra känner sig trygga i mig? Det är antinge eller, men jag vill ha både och.