Ja, jag skrattar när mina vänner skämtar om det som vi kallade för "du&jag".
Ja, jag säger att jag mår bra och förtjänar bättre när mina vänner frågar hur jag mår.
Ja, jag håller med när någon säger att det inte var mitt fel att allt blev som det blev.
Men ja, jag vill egentligen bara skrika när de skämtar om det där lilla "du&jag".
Ja, jag mår riktigt jävla uselt och jag vet att jag inte alls förtjänar något bättre.
Och ja, det var egentligen mitt fel. Kunde jag spola tillbaka tiden skulle jag inte göra samma misstag.
Ja, jag fejkar allting. Men nu börjar det bli jävligt jobbigt, för JA, jag saknar dig.