När jag var liten, var allting lätt. Nästan ingenting gick fel, och om något väl gick fel, så var det typ en sko till en barbiedocka som försvann. När jag var liten, brydde jag mig inte om vad jag hade för kläder på mig, eller hur mitt hår såg ut. Och det gjorde ingen annan heller. Hade jag tovigt hår och luggen uppsatt i en tofs mitt på huvudet, så var det ingen som brydde sig. Men vad skulle folk säga, om jag såg ut så idag?

Idag kretsar hela världen kring utseénde. Inte bara utseéndet hos oss männsikor, utan faktiskt hos alla världens matriella ting. Ingen köper en bil som är ful? Ingen vill bo i ett hus som inte är trevligt inrett. Och vem vill tillexempel äta en maträtt som inte ser god ut?

De flesta av dagens ungdomar känner inte sig själva. De har svårt med att finna sin egen identitet. De flesta bryr sig alldeles för mycket om vad andra ska säga om dem. Man oroar sig över att folk ska snacka skit om hur man klär sig, har färgat håret eller klippt sig. Och det är klart man oroar sig eftersom folk pratar skitsnack. Hela jävla tiden. Och jag vet att det är sant, för tro mig, jag snackar också skit. Även om jag defenitivt kan säga att jag tycker det är fel, så händer det att jag ändå gör det, tyvärr. Och det gör ni med, det är inget man kan ljuga om. Men det är inte heller något man brukar erkänna.

Men man måste vara stark. Man måste lära sig att skita i vad andra säger bakom ryggen på en. För när du lärt dig att vara stark, när du slutat att bry dig så mycket om andras åsikter, kommer du må så jävla mycket bättre. Du kommer känna dig fri, avslappnad och trygg i dig själv.

När jag började i sexan, var jag helt lost. Jag var allt annat än mig själv. Inget annat än andras åsikter betydde någonting för mig. Snurrade SSS, adidas tröjor, fyra kletiga ögonfransar och stort hår was the shit. Inte för att jag tyckte att det va snyggt, utan för att det va såg man skulle se ut. Det var så alla andra tjejer såg ut. De coola tjejerna..           När jag gick ut sjuan, började jag släppa allt det här. Eftersom folk snackade skit iallfall, mycket mer än jag någonsing kunnat tänka mig. Jag trappade ner på sminket, slutade förstöra mitt hår med hårspray och började klä mig lite mindre.. eh ja, började klä mig lite snyggare. När jag märkte att skitsnacket och ryktena började lugna ner sig fortsatte jag att ändra på mig. Jag började byta klädstil helt och jag testade med att gå till skolan utan smink. Det tog inte lång tid alls innan folk nu istället kom fram och gav mig komplimanger, istället för att berätta vad för rykte det hört om mig.

Idag är jag total förändrad. Jag klär mig väldigt eget, säger precis vad jag tycker, ler åt de som snackar skit om mig och alla viktigast, oroar mig inte om annat än vad jag själv ska tycka om mig själv. Jag har lärt mig att vara stark, att kunna strunta i alla andra, att kunna gå vidare om något går snett. Jag har lärt mig att kunna göra bort mig med ett leénde på läpparna.

Men även det är svårt, och det var till det här jag ville komma. Man kan inte alltid vara stark som person eller positiv. Man måste få må dåligt också. Det är en del av processen. Jag har kommit till den delen då allt blir för mycket, då skolan tar all min energi och då jag sover 10 timmar om dygnet men ända gäspar mig igenom resterande timmar. Jag ÄR stark som person. Jag ÄR nöjd med mig själv och jag KAN strunta i vad alla tycker om mig. Jag bara orkar inte visa det längre. För även jag blir ledsen, sårad eller arg. Även jag behöver dagar att krpa ner under täcket med mina hörlurar och stänga resten av världen ute. Jag behöver inte ha dåligt självförtroende eller vara osäker på vem jag är för att få känna så. Utan.. se det som om jag tappat bort mig själv för en stund. som om en del av mig sprungit bort på ett eget litet äventyr. Försök att förstå att jag faktiskt behöver vila ifrån mig själv.. Det är därför jag bloggat så jävla dåligt på sista tiden. För att jag behöver vila. Om jag får vila lite, typ, släppa iväg en del av mig själv en stund, kan jag samla nya kratfer för att göra allt så mycket bättre. För att göra bloggen bättre framför allt.

Anonym om Alla vi som tycker borken...: Du e så jävla drygg Erica hatar dig för du lägger alltid dig i andras liv och tror att alla gillar dej men det e inte så utan du har en kompis och det e nån mupp som heter Emma Sjöö och hon har inga kompisar heller

Chanel om Alla vi som tycker Borken...: Nehepp. Du, anonyma personen, hört talas om mig, Emmas kompis, någon gång? Jag vet massor av personer som gillar Erica, jag är en av dom.. Sorry, men du har helt enkelt fel!

Svar på tal: till dig, din anonyma sak. Visst har jag lagt mig i många andras liv. Visst har jag brytt mig om vad som hänt mellan Emma och Borken. (Jag antar att det är vad allt handlar om, då kommentaren skrevs i inlägget angående facebook gruppen.) Men, Emma är min vän, jag bryr mig om henne. Om det händer henne någonting eller om det sker något som inte får henne att må bra, då gör jag någonting åt saken. Alla gånger hon och Borken bråkade, så mådde hon skit. Under deras 6 månaders förhållande så mådde hon riktigt dåligt och hon förändrades oerhört mycket som person. Jag, som hennes vän, fanns då där för henne. Jag stälde upp för henne och gjorde saker som var bäst för henne. Även om Borken inte gillade det, så gjorde jag det, för att hon skulle må bra. Javisst så kom jag emellan dom, javisst så bråkade dom om mig några gånger. Men, det skiter jag i. Att Emma mådde bra var viktigare för mig än att deras förhållande skulle vara på topp.

Sen det där om att jag inte har några vänner förutom Emma, då har jag faktiskt inget att säga. Jag behöver inte försvara mig själv då min vän chanel, redan gjort det. Lite kul att en annan vän än Emma försvarar mig när ni skrivit att jag inte har andra vänner. Så tack chanel för att du ställde upp för mig. Och till anonym, Emma har fler vänner än bara mig. Det är fler personer som tycker om Emma än mig, och jag förstår dom. Emma är en oerhört underbar tjej, så jävla snäll och trevlig. Så jävla söt som person, så säg inte att hon är någon mupp som inte har några vänner, för det har hon. Hon har bara sattit mig före, precis som jag sattit henne före, allt annat. Det är så man gör när vänner behöver en.

Suck on that bitches.

Varför ska det vara så svårt att umgås med familjen?

Idag var det första lördagen på riktigt länge som jag satt i soffan tillsammans med mina föräldrar och kollade på teve. Det var första lördagen på riktigt länge som vi skrattade och diskuterade roliga saker med varandra. Det var även första gången på länge som jag insåg hur lite tid jag spenderar med min familj.

För några år sen åt jag middag tillsammans med min familj, varje dag. Jag satt varje kväll och kollade på teveserier tillsammans med dom. Varje fredag kollade jag på idol eller let's dance och drack te och åt popcorn tillsammans med dom. Idag komemr jag hem efter middagen, jag tar med mig tallriken in till rummet, startar datan och äter min middag framför facebook som jag sedan är inloggad på enda tills jag går och lägger mig. Fredagarna spenderar jag tillsammans med mina vänner, oftast hemma hos dom. Jag har ingen aning om vilka som deltar i let's dance eller idol för istället skrattar jag åt romantiska komedier tillsammans med emma.

Jag har inget emot mina vänner eller att spendera tid tillsammans med dom, däremot tycker jag att jag borde spendera mer tid till familjen. Jag älskar min familj, och har för det mesta lika kul med dom som jag har med mina vänner. Ändå så har vännerna blivit de personer som känner mig bäst och som träffar mig mest. Varför?

min familj har alltid funnits där för mig, ALLTID, så jag ska bannemig börja umgås med dom mer. Det är trots allt tackvare dom som jag sitter här idag. Inte sant?

Två hårda slag i magen.
Det var vad jag kände när du berättade.

Är självklart glad för din skull.
Men tvekar på att allt kommer förbli likadant.

Du är viktig för mig.
Nog viktigare än vad du förstår.

Du får mig alltid att må bra.
I alla hopplösa lägen.
Bara genom att finnas där.

Men allt kommer nog förändras nu.
Du kommer inte finnas där längre.
Inte vad jag tror iallafall.
Det känns liksom inte så.

Kanske har jag fel, vem vet?
Jag vill ha fel. Helt fel.
Vill ju att du fortfarande ska finnas där.

Men jag ska vara helt ärlig.
Jag är säker på att jag har rätt...

Snälla försvinn inte.
Stanna kvar!
Du är bra för mig!

Du kanske inte förstår..
För till och med jag har svårt att förstå.
Men jag behöver dig. Väldigt mycket.

Allt går verkligen för fort. Som jag skrev i något inlägg tidigare idag. Det känns som om det här året har rusat förbi. Men ändå så har allt förändrats jätte mycket. Helt sjukt. Vill tillbaka till ungefär 4 år sedan. När man va runt tio år gammal. Man va egentligen väldigt liten, men kände sig så stor. Man hade alltid kul och behövde inte oroa sig för någonting alls. Man tyckte tillochmed att skolan var rolig och intressant. Allt är så svårt nu. Man måste tänka mycket mer. Man måste alltid göra det som är bäst för sig själv och personerna omkring än. Ett litet misstag och alla blir besvinka. Så synd. Varför kan man inte få vara liten, får vara barn, under en längre tid? Man är barn i ungefär 12 år, resten av livet är man vuxen. Eller ja, man måste åtminstonde tänka som en vuxen. Jag vill bli barn igen. Tänk bara hur enkelt allt hade varit. Men a, livet är inte enkelt. Har aldrig någonsin hört någon påstå att det är enkelt att leva. Allt är svårt. Verkligen allt. Så antar att man måste vänja sig. Såfort man blivit äldre och får se hur verkligheten ser ut så är det bara att vänja sig. Ellerhur?

Jag är mig själv. Det har jag alltid varit. Jag står för vad jag tycker och tänker. Det har jag alltid gjort. Jag är inte som alla andra. Jag vet det. Jag kan vara galen. Jag kan vara lite knasig i vissa tillfällen med och? Jag har sjuk humor och jag skrattar om jag tycker något är kul. Tänker inte hålla käften för att ni är torra och tråkiga?

NI går på mina nerver. NI sårar mig när NI pratar skit bakom min rygg. NI ska ändå föreställa mina VÄNNER. Fast har börjat förstå nu. Ni är inga riktiga vänner. Ni klistrar på ett jävla fejksmile och låtsas vara något ni inte är. Men visst, det är inte erat fel. Ni klistrar ju på det där jävla fejksmilet för att ni inte vågar vara er själva. För att ni inte vågar säga vad ni själva tycker och tänker. Ni gör allting som alla andra. Ni ska alltid vara som alla andra. Jag orkar inte med er och allt erat fejkande!

Jag håller med. Det va alldeles för kallt ute för att jag skulle springa om kring i shorts och tunna strumpbyxor. Jag erkänner även att strumpbyxorna var annorlunda och att inte många andra går i sånna. Men so what? Jag kände mig snygg. Det är huvudsaken. Jag tyckte det såg någorlunda bra ut och jag valde själv att inte klä mig som alla andra. Samma sak med mina håliga jeans eller mina håliga leggins. Jag har valt det själv. Jag tycker själv att det ser bra ut och jag är medveten om att jag inte ser likadan ut som er. DET ÄR POÄNGEN. Förstår inte varför ni bryr er. Varför ni skrattar.Varför ni skyller på att jag inte är som ni. Ni springer liksom omkring med samma kläder flera dagar i rad. Dom enda jeans ni äger är blåa och orginella. Era koftor är svarta, vita eller gråa och ni bär bara tråkiga t-shirtar för att ingen ska kunna klaga på att ni är för vågade eller på att ni sticker ut från mängden. Jag kan lova er att ni inte dör för att ni använder en tröja som är lite glittrig, har något mönster på sig eller som är i någon starkare färg. Ni dör inte heller ifall jeansen är svarta eller kanske vita. Jeansen kanske är "lappade" i färgade tygstycken, och? Det är bara snyggare att ha en egen stil.

Jag tänker inte ändra på mig. Tänker inte klä mig som er, som en jävla lantis, för att ni säger till mig att jag sticker ut. JAG VILL STICKA UT. Jag är en egen individ och jag gör som jag själv vill. Bara för att ni inte vågar, så betyder det inte att jag inte gör. Jag vågar och jag vill, så låt mig vara modig och låt mig tycka till. Jag kommer att komma längre genom att uttrycka mig själv och mina tankar, ni kommer inte komma någonstans alls. tyvärr, men så är det när man är en falks liten lantis som gör och tycker som alla andra.

Kolla hur mycket ni vill. Skratta hur mycket ni vill. Fejka så mycket som ni vill.
Jag är ändå den som vinner i längden.

Jag saknar min boobieloobie!

Verkligen världens bästa Emma. Finns ingen finare eller bättre person. Hon är bäst! Älskar henne obeskrivligt mycket. Hon är min andra halva på riktigt. Kommer ihåg när du började i vår skola. Jag va skit taskig mot dig.. kollade snett, puttade dig, kallade dig saker. Uatn att du ens gjort något. Förlåt för det boobie! Du vet att jag verkligen älskar dig idag, och att jag ångrar allt jag gjort! Tänk va fort tiden gått egentligen. Det har bara gott sisådär ett år och vi står varandra verkligen jätte nära. Du känner mig bättre än någon annan just nu. Som om vi kännt varandra i nästan hela livet?! Hur som helst.. Vill bara berätta hur mycket jag älskar min Emma och att jag aldrig hade klarat av allt som jag klarar idag, om det inte vore för världens finaste Emma Boobie Sjöö.

It's true friedship.

Funderar på hur allt hade varit ifall jag inte skrev den text jag skrev. På hur vår relation hade sett ut idag ifall jag inte sårat dig som jag gjorde och på det sättet jag gjorde. Allt har blivit så knas. Vi hälsar knappt längre. Och när vi väl gör det så känns allt så stelt. Du betydde så mycket. Du var min bästavän, min syster, min andra halva. Vi pratade om allt och vi gjorde allt tillsammans. Den har gått några månader nu. Jag börjar känna ångesten. Saknar dig. Saknar det vi hade. Vet att jag sa att det där var sista gången jag skulle bråka med dig. Att det va sista gången jag skulle vara vän med dig och att jag aldrig mer skulle förlåta dig. Att vi skulle skita i varandra och leva våra egna liv. Men gumman jag ångrar allt nu. När vi inte umgås längre. När vi inte är vänner längre. När jag börjar inse att det inte va du som skulle förlåtas. Utan att det är jag som borde be om förlåtelse.

När vi träffades förut så kramades vi hårt. Vi följde varandra vart vi än gick. Vi stöttade varandra vad som än hände. Vi har en jävla massa underbara minnen tillsammans. Jag tror att du viste mer om mig än vad jag själv gjorde. Du kände mig bättre än någon annan och du va den enda som förstog hur jag hade det. Sammasak när dedt gällde dig. Jag var den enda som förstog dig just då. Jag kände dig bättre än vad du själv gjorde och jag kunde alltid göra dig på bättre humör.

Idag när vi träffas så kollar du bort. Idag går vi åt skilda vägar. Vi finns inte vid varandras sidor och vi stöttar inte varandra. Jag känner dig inte längre. Jag vet inte vem du är. Du har förändrats och jag vet inte hur jag ska göra för att få dig att lita på mig igen. Jag förstår inte hur du tänker. Förlåt för att det blivit såhär. Jag vill lära känna dig igen. Jag vill veta hur du fungerar. Jag vill kunna stötta dig och veta att du litar på mig och uppskattar våran vänskap. Jag vill helt enkelt att det ska bli som förut. Jag ångrar att jag önskade att det skulle bli såhär. För nu, när det blivit så som jag ville ha det, så vill jag ha det som vi hade det förut.